Wheels of confusion

So you owe that life is just a burden
But you know there's never been a winner
Try your hardest, you'll still be a looser
The world will still be turning when you're gone
yeah, when you're gone


Funkar en lördagskväll minst lika bra som någon annan, men innebörden har försvunnit. Vad gör man för att återvinna en förlorad ideologi? Dessa rader gav mig viljan att göra folk omkring mig lyckliga, men senaste tiden känner jag total likgiltighet.

Jag sviker de jag älskar, men även den jag hatar mest

Homer, you're an idiot

Byta bort Gagne bara sådär? Han som varit med i tre olika decennier, alla med Philly. Han som gjorde det avgörande målet i övertid 2003-04 i match 6 i Eastern Conference finals. Han som hade 40+ mål båda säsongerna efter lock-outen och nästan vann skytteligan. Han som var den enda i laget med mer mål framåt än bakåt under horribla 2006. Han som i comebacken satte målet i övertid mot Boston i match 4 i Eastern Conferens Semifinals nu i vår, och dessutom satte det redan historiska 4-3 målet i sjunde matchen i samma serie.

Homer, det var inte bara en bra spelare du bytte bort, det var en del av lagets historia. Detta är ditt största misstag och det i särklass sämsta som hänt sen Kyle Calder. Du borde sparkats för länge sen, men numera borde du skjutas.

Hej! Detta är min blogg, kommentera eller gör det inte

Nu tänkte jag skriva ett inlägg, ett långt sådant. Tror jag. Jag tänkte mig att jag skulle skriva saker jag har i huvudet för stunden och se hur länge det pågår. Vissa skulle nog redan här påpeka, fyndigt, att jag skulle vara klar, men de kan ta sig på ställen man tar sig (Oscar Wilde).

Jag hade två tankar som jag tänkte göra någon snygg övergång emellan, om det nu går får vi se, men ämnena är i alla fall mina tjejproblem och vuvuzelor. Den ni!

Mina tjejproblem är inte så mycket mer än att jag failar lite. Jag har förvisso inte failat egentligen den här gången, utan bara haft otur. I ena fallet åtminstone. I det andra fallet kanske det till och med går bra, vad vet jag. Men jag ska nog faila, för om jag har det som mål så är det jävligt win att faila en fail. (Oscar Wilde).

Nu är övergången här. Den är på semester.

Jag undrar lite vad konsekvenserna av vuvuzelan blir vid nästa större mästerskap inom någon sport. Kommer andra kulturer ta med sina instrument till matcher? Ska vi plågas av fanatiskt alpiskt joddlande? De skrikiga tonerna från skottska säckpipor? Eller kommer kineser boka två säten per person för att ha med sig sin gonggong? Jag tror det kan bli win. Jag ser gärna också att ett mästerskap där nationaliteter tävlar, borde ställa krav på användandet av folkdräkter. Sen att skottar blottar och hugger folk med knivar när de är i närkamper, det är väl bara tur för de? Vm i curling i skottland är in for the win tror jag!

Nu har jag inga mera tankar som jag behövde ventilera, Tyskland vann rättvist och chipsen jag köpte för 10kr burken är snart slut. Jag kanske skriver en novell i nästa inlägg. En porrkomedi kanske, den genren är ganska liten tror jag (that's what she said to Oscar Wilde).

Anser

att en spontan tjej är en attraktiv tjej. Tror Oscar Wilde sa det

An apology

för senaste inlägget och dess syftningsfel, grammatiska fel samt stavfel. Jag arbetade under pressat schema och kollade aldrig igenom texten. Jag ska nog be om ursäkt för innehållet också, det var inte ens kvalificerat svammel, utan bara skit.

Worried Ground

Back on track. Det kan man nog säga att jag är. Min universala blogg är faktiskt tillbaka. Sen att det är samma namn som firman jag jobbar för, det hör inte hit.

Jag vet faktiskt inte när jag skrev senast, jag skumläste lite mitt senaste inlägg och det verkade djupt, och troligen låg en känsla där som jag inte associerar till just nu. Men men, back on track.

Anledningen till min universala comeback är väl inget annat än att jag sitter hos en nära vän och blev uppmuntrad till att skriva något, så det är väl det jag gör. En annan anledning, som jag fick reda på under skrivandets skede, är att skriva om promenader, som jag snart ska ta en av.

Promenader, varför? Av vilken anledning går man, utan ett direkt mål, utan för gåendets skull? Motionen? Nej, om man använder det som en seriös anledning så måste det finnas oerhört bättre sätt att bränna fett, förbättra kondition eller bygga muskler. Kanhända att man promenerar för umgängets skull, som ett sätt att umgås när prata känns viktigare än det man annars skulle kunna roa sig med. Men denna förklaring skulle inte hålla för den som promenerar själv, så länge man inte lider av dubbla personligheter, vilket kanske fler än vad man tror gör, but that's not the point.

Det meditativa är nog det som lockar flest, då en promenad inte handlar om att gå lika mycket som att ventilera de tycken och tankar man har. Det finns de som menar att en promenad i sällskap inte kan innehålla denna meditativa del, men där håller jag inte med, av två skäl egentligen. Dels finns det de man kan promenera med, utan att nödvändigtvis ha en faktiskt dialog, utan där ett tyst samförstånd är allt som förenar de två promenerande. En annan sak, som lätt förbises, är den meditativa delen av att ventilera tycken och tankar sinsemellan. Ibland krävs en dialog för att väcka de brännpunkter man lätt förbisett i sina egna tankegångar. Detta är förstås skitsnack, men det är fortfarande trevligt med promenader, för jag är en stalker som jagar folk när de inte vet om det (ligger lite i definitionen av en stalker). Med andra ord ska jag ut och stalka min nära vän, vars hus jag befinner mig i just nu. Tihi!

Inte vad ni tror

Blundar.. vaken sedan länge, men blundar fortfarande. Inte för att fly verkligheten, utan för att uppleva den. Ljudet av rörelserna i köket, familjen stressar på som vanligt. Värmen av rummet som värms upp av den tidiga morgonsolen. Sötman i munnen vid tanken på en maffig frukost. Lukten av ens egen kropp.
Öppnar ögonen, ett ben i taget, sakta och försiktigt, ner mot golvet. Lika sakta och omsorgsfullt väljs dagens kläder. Shorts, T-shirt. Svart och vitt. Mot badrummet, in i duschen. Påklädd, de färdiga skogaholmslimporna på bordet, ost och utan smör, juice-glaset i handen. Frukosten njuts till fullo. Lägger sig i sängen igen, blundar, funderar, drömmer sig bort.
Utan att öppna ögonen letar sig handen fram över nattduksbordet. Fingrarna omsluter mobilen, som höjs över ansiktet. Öppnar ögonen och letar i namnlistan, hennes namn står såklart först. Det har setts till. En, två, tre signaler går. Den fjärde bryts mitt i, hon grymtar i nyvakenheten en hälsning. När hon förstår vem som ringt vaknar hon till direkt, glädje utstrålar den lilla plastapparaten. Att säga att de talar länge är fel, de skrattar, skämtar, skvallrar utan att tiden sätter några spår. De kommer fram till att ses, hon ska komma och hälsa på.
En evighet i sinnet senare möts de, hon knackade på och dörren öppnades. Hon bjöds inte in, utan istället fick hon sällskap den väg hon kom ifrån, ut i solskenet som stekte asfalten. Hon leddes, med en hand runt midjan, till vägar hon aldrig gått, men visste att det var säkert. Inte en enda fråga ställdes om vägen, hon litade på sin följesslagare till fullo. Hon visste att hon snart skulle få se en plats som värderades högt av den hon älskade.
Mygg, flugor, bin, getingar, festingar, absolut inget som var i tankarna. Runt den övergivna röda byggnaden, längs med den lilla bäcken i den gamla skogen. Denna följdes, tills en glänta uppnåddes. En glänta där gräset växte vilt, men lågt nog för att ligga i den. En glänta där eken i mitten sades vara nästan ett millenium gammal. En glänta där ljudet av staden var lika avlägsen som byggnaderna.
Sångerna som han sjungit hela vägen för henne upphörde. De såg varandra. De behövde inte längre sång, inte ord, inte de små leendena de alltid hade när de såg varandra. Hon lade sitt huvud mot hans bröst och höll om honom. Han stod upp med henne i sin famn, strök henne i håret, och blundade. Hennes andetag kändes, den var lugn. Hur länge han blundade vet han inte, om det var ett ögonblick, en timme, ett liv, gick inte att säga. All tidsuppfattning var borta. Men aldrig hade han kännt sig så levande som då.