Inte vad ni tror

Blundar.. vaken sedan länge, men blundar fortfarande. Inte för att fly verkligheten, utan för att uppleva den. Ljudet av rörelserna i köket, familjen stressar på som vanligt. Värmen av rummet som värms upp av den tidiga morgonsolen. Sötman i munnen vid tanken på en maffig frukost. Lukten av ens egen kropp.
Öppnar ögonen, ett ben i taget, sakta och försiktigt, ner mot golvet. Lika sakta och omsorgsfullt väljs dagens kläder. Shorts, T-shirt. Svart och vitt. Mot badrummet, in i duschen. Påklädd, de färdiga skogaholmslimporna på bordet, ost och utan smör, juice-glaset i handen. Frukosten njuts till fullo. Lägger sig i sängen igen, blundar, funderar, drömmer sig bort.
Utan att öppna ögonen letar sig handen fram över nattduksbordet. Fingrarna omsluter mobilen, som höjs över ansiktet. Öppnar ögonen och letar i namnlistan, hennes namn står såklart först. Det har setts till. En, två, tre signaler går. Den fjärde bryts mitt i, hon grymtar i nyvakenheten en hälsning. När hon förstår vem som ringt vaknar hon till direkt, glädje utstrålar den lilla plastapparaten. Att säga att de talar länge är fel, de skrattar, skämtar, skvallrar utan att tiden sätter några spår. De kommer fram till att ses, hon ska komma och hälsa på.
En evighet i sinnet senare möts de, hon knackade på och dörren öppnades. Hon bjöds inte in, utan istället fick hon sällskap den väg hon kom ifrån, ut i solskenet som stekte asfalten. Hon leddes, med en hand runt midjan, till vägar hon aldrig gått, men visste att det var säkert. Inte en enda fråga ställdes om vägen, hon litade på sin följesslagare till fullo. Hon visste att hon snart skulle få se en plats som värderades högt av den hon älskade.
Mygg, flugor, bin, getingar, festingar, absolut inget som var i tankarna. Runt den övergivna röda byggnaden, längs med den lilla bäcken i den gamla skogen. Denna följdes, tills en glänta uppnåddes. En glänta där gräset växte vilt, men lågt nog för att ligga i den. En glänta där eken i mitten sades vara nästan ett millenium gammal. En glänta där ljudet av staden var lika avlägsen som byggnaderna.
Sångerna som han sjungit hela vägen för henne upphörde. De såg varandra. De behövde inte längre sång, inte ord, inte de små leendena de alltid hade när de såg varandra. Hon lade sitt huvud mot hans bröst och höll om honom. Han stod upp med henne i sin famn, strök henne i håret, och blundade. Hennes andetag kändes, den var lugn. Hur länge han blundade vet han inte, om det var ett ögonblick, en timme, ett liv, gick inte att säga. All tidsuppfattning var borta. Men aldrig hade han kännt sig så levande som då.